onsdagen den 2:e maj 2012

Om andekontakt och att vara "känslig"

                                                             www.fotoakuten.se


Jag har satt frön av smultron, basilika och tomater i olika former, som jag går och tittar på varje dag, önskande att de ska växa snabbt och fylla ut balkongen med sin grönska. Sen är det ju väldigt trevligt om man kan få solvarma, söta tomater i sallladen i sommar!

Jag har precis haft en person här på privatsittning. I morse vaknade jag med huvudvärk och var lite orolig över att jag inte skulle klara av att hålla seansen idag. Det gick dock över förväntan så jag känner mig både lättad och glad över det.

Jag kan själv bli överraskad över själva fenomenet som andekontakt är, det är inget jag tar för självklart. När man kommunicerar med andra sidan titt som tätt är det däremot lätt att glömma bort hur fantastiskt det är!! Det är egentligen helt otroligt att jag kan få kontakt med någon som är död och höra deras röster, se hur de ser ut och känna i min kropp hur de kände när de levde.

 Jag kan förstå att en del är starkt skeptiska. Speciellt om man aldrig har upplevt något liknande själv. Ärligt talat har jag funderat på om jag kanske är psykiskt sjuk! Men så får jag bekräftelse att jag inte är det, i form av att någon klient berättar hur rätt jag har om saker jag inte kan veta i förväg. Då blir jag inte annat än förundrad över hur sanslöst fint det är... tänk att de som har dött lever vidare och har hittat ett sätt att förmedla sig till oss...

Min tro är att vi alla har denna förmåga i oss, mer eller mindre. Jag tror också att andra egenskaper som är tillskrivet medium, som till exempel att "få information" om levande människor, finns i oss alla. En del är inte medvetna om hur mycket de tar in från omgivningen. De kan bli påverkade känslomässigt utan att ens reflektera över att känslorna tillhör någon annan person. Om du blir låg utan att veta varför så kan det vara möjligt att du har plockat upp någon annans energier. Det är en hårfin skillnad i känsla mellan vad som är ditt eget eller någon annans, så därför är det något man måste lära sig att känna igen. Ett första steg är att bli medveten om att du kanske är känslig.

När jag har en förbindelse med någon från andra sidan förmedlar de sig bland annat genom känslor. Jag känner dessa känslor som om de vore mina egna. Jag kan också få information på samma sätt, genom min intuition, om människor omkring mig. Det sistnämnda är svårare att stänga av och avskärma sig från men det är viktigt att bli medveten om att det kan ske och när det sker. Däremot läser jag inte av folk hela tiden, herregud vad jobbigt det skulle vara, haha! Så om du träffar mig behöver du inte vara orolig att jag ska veta allt om dig. För det gör jag inte.

Medium över lag vet inte allt. Påstår de det så tycker jag att du ska det med en nypa salt!
Det är också svårt som medium att vara objektiv när det gäller sig själv, till exempel att veta vad som väntar framöver. Man kan få hintar om saker men det kan vara mycket som spelar in som gör att hintarna blir otydliga. Ens egna tankar och vilja är en orsak till att det blir en störning på linjen. Ibland vill jag inte alls lyssna på min intuition och då blir det inte så bra, har jag lärt mig. Ibland så får jag ingen information hur mycket jag än letar och då är det inte heller meningen att jag ska veta just det som jag söker efter. För vi kan inte välja och styra så mycket som vi vill, det är bara att gilla läget!

Så därför ska jag just nu bara släppa taget och flyta med.
Och kanske lyssna lite mer på magkänslan =O)

//Jessica.


                                                

fredagen den 20:e april 2012

Tankar om att hitta sig själv.

                                       http://www.freedigitalphotos.net/images/view_photog.php?photogid=1857



Jag har kommit till en punkt i mitt liv då jag inte riktigt känner igen mig. Det beror på att jag för första gången inte letar efter någon eller något...
Jag förväntar mig heller inget speciellt; inte av andra människor eller av mig själv. Just nu är det stunden som är viktig.

 I nuet skapas framtiden som formas av mina tankar och handlingar, trots att jag i det omedelbara ögonblicket saknar den insikten.

Jag känner mig nöjd!

Det tror jag är för att jag har kommit i kontakt med min inre röst igen (eller kanske för första gången?).
Vilken skön känsla det är. Nu vill jag behålla kontakten med mig själv, den ger jag inte upp för något!
Jag är inne i en process där jag håller på att lära känna mig själv, det låter kanske konstigt att jag inte har gjort det tidigare. Jag fyller ju faktiskt snart fyrtio år!! ... Men jag har aldrig gett mig utrymme för det.

Faktum är att jag har varit singel väldigt korta perioder av mitt vuxna liv. Dels har jag haft ett långt förhållande med Wilmers pappa i tio år, men jag har också sökt bekräftelse och haft svårt att vara själv. Jag har alltid gått upp i den jag lever tillsammans med. Satt mig själv och mina behov åt sidan för att jag tror att det är att anpassa sig. Jag har inte velat vara jobbig, bara bli älskad. Det håller inte i längden har jag kommit på! Hahaha, det tog sin lilla tid!! Så nu behöver jag liksom komma på vad jag tycker om, utan att fundera på vad någon annan tycker.

Det är en befrielse att jag nu hittar ett lugn i mig själv. Jag känner inte att jag är ensam i min enskildhet, tvärtom så njuter jag av mitt eget sällskap.
Det känns bara så konstigt annorlunda! Att ha sökt efter någonting i hela sitt liv och sedan finna sig själv i harmoni till synes helt plötsligt. Bara sådär.

Jag tror att vi alla processar våra svårigheter med mer eller mindre intensitet genom åren, så länge vi andas. Det är en naturlig process som jag tycker att det är värt att gå igenom. Jag tror inte heller att vi kan fly från våra känslor, förr eller senare kommer de i kapp oss. Vi bearbetar på olika sätt och behöver olika lång tid på oss men jag törs säga att det är värt besväret.

Jag menar inte att man måste leva själv för att hitta ett lugn. Bara att jag behövde det vid just den här tidpunkten i mitt liv. För dig ser det kanske helt annorlunda ut, bara du vet vad som är bäst för dig. Jag skriver för att väcka tankar och delger mina erfarenheter för att det kanske finns någon som känner igen sig. Det finns en stor tröst i att inte vara ensam om sina tankar och känslor, har jag märkt.

 Vi är alla en droppe i ett hav.

//Jessica.

lördagen den 31:e mars 2012

Livet har gett mig en känga!




Det är sant att våra erfarenheter skapar våra identiteter. I alla fall tycker jag så. Om jag utgår från mig själv så tycker jag att jag förändras i grunden om jag upplever svåra motgångar. Kanske är det det som är meningen?

Jag har i dagarna flyttat till en ny lägenhet, separerat. Det känns som om det kommer att bli jättebra men jag måste vara ärlig med att jag är besviken på den form av kärlek jag hittills har stött på. Det är som att vardagen sätter ett filter för ögonen och fördunklar vad som egentligen är viktigt i livet tillsammans med de man älskar.

Om man verkligen älskar någon borde man väl alltid vilja att den personen har det bra?
I mina ögon borde ett kärlekspar alltid respektera varandra och acceptera hur den andre är.
Älskar man på riktigt ser man till att inte skada eller förtrycka den andra personen, och om man oavsiktligt ändå har gjort det måste man inse sitt misstag. Misstag kan alla göra, därför är det också viktigt att förlåta.

Ovanstående borde vara lätt att leva upp till. Ändå är det så svårt i verkliga livet.
Det är många inklusive jag själv som tycker att det är komplicerat att leva tillsammans med någon. Jag är inte själv om att fastna i oönskade mönster som man inte vet hur man ska ta sig ur. Alla bär på bagage som påverkar hur man tänker och agerar och det är inte alltid lätt att förstå eller leva med. En del orkar inte ens reflektera över sig själva. En del orkar inte sätta sig in i hur den man lever ihop med fungerar, utan väljer att köra sitt eget race.

Jag tror att förståelse är vägen till acceptans och respekt. Men ibland räcker det inte att förstå. I vissa fall hjälper ingenting och då måste man ta ett jobbigt beslut: att stanna eller gå.

En sak är i alla fall säker; vi lär oss tillsammans med andra, vi utvecklas i relation med andra människor. Vi behöver varandra. Jag har ändå funnit att jag vill leva själv en tid framöver, för att jag tror att mina motgångar och det som har hänt måste bearbetas. Jag behöver få bli hel igen för att kunna ge kärlek som jag vill att den ska vara: osjälvisk och förbehållslös.

Jag vill trots det jag ha skrivit i detta inlägg tacka P för alla ljusa stunder. De kommer jag alltid att bära med mig i mitt hjärta.

Ta hand om er därute <3

//Jessica.

onsdagen den 7:e mars 2012

Ta det easy

                                                                      Foto:anankkml.
                                       http://www.freedigitalphotos.net/images/view_photog.php?photogid=1674


Inom dig finns en styrka och kraft som väntar på att komma ut. Om du hittar rätt sätt att använda den på kan kraften bli ett verktyg som hjälper i stället för stjälper.
Lugna ditt sinne.
I tystnaden kan du lättare höra potentialens röst. Den talar till dig genom instinkten, bara du själv vet vad som är ditt kall.

Lita på kraften inom dig. Den är en del av din personlighet.
Styrkan sitter inte utanpå och är inte bara kroppslig, den är en del av själen.
Vad vill du göra med din energi?
Du väljer.
Ger du bort din kraft till oroliga tankar?
Växer känslorna till okontrollerad ilska?

Fokusera, känn efter; lägger du energi på "rätt" saker eller "rätt" människa?
Om inte:
Gör om och gör rätt.
Fundera på vad som är viktigt för dig,
fundera på vad som är viktigt i ditt liv,
vilka människor är viktiga för dig?
Det du kommer fram till är värt att prioritera och lägga kraft på att vårda.

Glöm inte dig själv!
Du är den person i ditt liv, vars relation det är viktigast att vårda. Du spenderar mycket
tankar och tid på att lära känna andra men hur mycket tid lägger du på att fundera över dig själv?
Hur mycket tid ger du din egen person?
Det finns mycket att upptäcka genom att lära känna sig själv.
Dina nya erfarenheter hjälper dig att bli en bättre människa.

Du får lättare att älska.
Du får lättare att ge.
Du får garanterat dubbelt tillbaka.

Det du skickar ut kommer du också att mötas av.
Det gäller även tankar... det du tänker om andra kommer tillbaks till dig själv i samma form.

Vill du mötas av glädje eller ilska?
Du har kraft att påverka.

Make love your goal!


söndagen den 19:e februari 2012

Har du glömt din sanning?



Min goda karaktär när det gäller "fel" mat har fullständigt havererat!! Helt plötsligt kastar jag mig över choklad, goda ostar, krämiga röror, godis och chips.
Jag vet varför jag gör det. Det är ett väldigt dumt försök till att må bättre.
Precis som om saker och ting skulle förändras för att jag fyllde min kropp med fett och socker... skulle inte tro det!

Vi har alla olika sätt att hantera jobbiga situationer i livet. Jag har kommit till en punkt som jag inte vill vara vid. Det måste genomlevas men det är inget kul. Jag vet bara att det blir bra där framme på vägen, om jag följer den väg som känns sann  i mitt hjärta. Och plötsligt känns det så tydligt att jag omöjligt kan missa det. Känslan är omedelbart fysisk, det är som om hela kroppen skriker åt mig för att jag inte har velat bry mig om vad den vill säga.

Den Indiska mystikern och filosofen Osho (2007) har i "Boken om förståelse" skrivit om detta fenomen. Han menar att sanningen om vårt varande finns inom oss:

            "Det är inte det att vi inte har sanningen inom oss - den har alltid funnits där, men vi har glömt
             bort den. Vi har glömt den fullständigt. Vår blick har fördunklats, och vi har förlorat den
             kristallklara syn som krävs för att man ska kunna återupptäcka den.
      
             Har du upplevt det nån gång? Ibland försöker du komma på vad någon heter. Du vet det, men
             det kommer inte. Du känner dig hjälplös - du har det på tungan, du vet hans namn, men om 
             någon envisas och vill att du ska säga namnet om du nu vet det, så säger du: "jag kommer 
             bara inte på det just nu".
   
             Har du varit med om det? Du vet namnet, och du vet att du vet, men det är en lucka just där. 
             Men luckan är inte tom, inte passiv. Den är oerhört aktiv - den söker efter det bortglömda
             namnet.

             Och du märker något annat också: Om någon föreslår ett namn som är fel säger du: "Nej,
             det där stämmer inte." Det är så fantastiskt - du vet inte vad sanningen är, men du vet vad som
             inte är sant. Du säger: "Nej, det är fel". Någon föreslår ett annat namn, och du säger: "Nej,
             jag vet vad han heter och det är inte rätt namn". Luckan är ingen död lucka, den är dynamisk.
             Den vet vad som är falskt, vad som inte är sant, men den har glömt bort själva sanningen.

             Så om någon vill få dig att tro på en falsk gud märker du vad som händer. Det är inga problem
             - om någon serverar dig något som är falskt märker du det direkt. Du vet inte vad sanningen
             är, men du ser direkt att det falska är osant, för du bär sanningen inom dig. Du har kanske
             glömt bort vad den är, men du har inte glömt att den finns.

             Det är är därför nånting inom dig omedelbart uppfattar sanningen när du hör den. Det
             handlar inte om tid. Andra som inte uppfattar den tror att du har blivit hypnotiserad.
             Dom tror att man måste argumentera, tänka över saken, grubbla och sen tro.
             Men när du hör sanningen är själva dess natur sådan att den omedelbart fyller upp luckan
             eftersom den frammanar din egen sanning inom dej.
          
             När du hör sanningen kommer den aldrig utifrån. Utsidan erbjuder bara en möjlighet
             för att inte öppna sig, och du märker omedelbart att det är sant. Inte för att du kan
             argumentera för det eller bevisa det, inte för att du blivit övertygad. Du blir
             transformerad, inte övertygad. Det är omvändelse, inte övertygelse." (Osho 2007:94f)

Han är lite klok ibland, den däringa Osho! Förhoppningsvis blir man själv en klokare människa med tiden och med alla lärdomar.

En sak till:
Kom ihåg att något som först känns som ett misslyckande kan visa sig vara ett framsteg.

Peace.

//Jessica. 

onsdagen den 15:e februari 2012

Tiden räcker inte till...

Tack för alla mail och förfrågningar om privatsittningar och hembesök!
Eftersom jag just nu är inne i en tentaperiod, så har jag svårt att hinna med att svara på mailen.
Du som vill komma till mig ska veta att jag hör av mig. Jag ringer dig och betar av förfrågningarna i turordning.

För närvarande är det cirka två månaders väntetid.
Hoppas att du har förståelse...

Med önskan om att du får en bra dag, på återseende!

//Jessica.

torsdagen den 26:e januari 2012

Guider hjälper oss att växa

                                                                                              Foto: Marie Johnsson


Vi har alla guider från andevärlden som har till uppgift att hjälpa oss. Det är de som talar till ditt hjärta och ditt innersta väsen. De dömer dig aldrig, däremot är de ett stöd i svåra situationer och följer dig på din väg.
Min uppfattning är att vi har en guide som står oss närmast, samt flera andra som hjälper till vid olika situationer. De har specifika "specialområden" och är bra på olika saker.

Jag har till exempel en speciell  själ som visar sig när jag healar, och en annan som alltid finns till hands när jag söker kontakt. Den sistnämnde heter Michael. I takt med att jag har öppnat mig har också vår relation växt sig starkare. I dag ser jag honom tydligt och kan föra en kommunikation genom tankar och känslor men det har tagit  många år för att kommma till det läget.

I början av mitt sökande var jag inte ens medveten om honom. Det var först när jag började meditera som jag kände en enorm glädje över att vi äntligen hade fått bättre kontakt. Det var som om han hade väntat länge på att jag skulle höra honom, eller ens bli medveten om hans närvaro. Vid det tillfället vällde otroligt starka känslor över mig som jag inte kunde kontrollera; tårar trängde fram trots att jag försökte hålla dem tillbaka, eftersom jag mediterade i en stor grupp med okända människor.
Sedan har fler visat sig men det är fortfarande några stycken som jag bara har sett konturerna på.

I ditt eget sökande kan jag aldrig tjata för mycket om hur viktigt det är att ta hjälp under processen att öppna upp. Gå en kurs! Lyssna på en person som du har förtroende för och försök att inte "flyga upp i det blå" hela tiden, för då blir du lätt förvirrad och vilsen. Gör saker som är jordbundna för att själv hänga med i svängarna, det brukar gå fort och hända mycket inombords när vi öppnar oss för andevärlden.

Jag själv var som en svamp för några år sedan! Jag kunde inte få nog av det spirituella och jag ville själv uppleva så mycket som möjligt och lära mig snabbt. Det gick väldigt fort, men det var ändå inte fort nog.
Jag var tvungen att hitta mig själv och min roll som medial, acceptera att det är en del av mig som jag kan stå för och inte skämmas över. Släppa tanken på vad alla ska tycka, säga bakom ryggen eller tänka om mig.

Jag är uppvuxen med jantelagen som budord:

Du ska inte tro att du är någon!
Du ska inte ta för mycket plats!
Du ska inte vara annorlunda!
Du ska välja samma väg som alla andra!
Låt drömmar bara vara drömmar!

... Det tog sin tid att släppa allt gammalt inprogrammerat för att få in nya insikter och tankar. Den personliga utvecklingen går hand i hand med medial utveckling och är en viktig del i förmågan att kunna "se". När jag släppte gamla föreställningar hjälpte det mig att känna mig trygg i mig själv, samtidigt som kontakten med andevärlden blev tydligare.

När man känner närvaro i rummet fast man är själv kan det vara din guide som vill komma i kontakt med dig. Han/hon kanske pillar lite i ditt hår eller blåser lätt på dig för att du ska bli medveten om honom/henne. Var inte besviken om du inte får en bild. Din guide kan visa sig på många olika sätt, genom exempelvis att du ser färger, djur eller andra oväntade upplevelser. Var öppen för det som kommer till dig även om det inte är som du tror att det ska vara.

Lita på din magkänsla!


//Jessica.